December med iskyla

Så är det då årets sista månad. Ett år som har varit ett hårt. Ensam efter 57 år, för första gången i mitt liv bor jag ensam. Det är en jätteomställning på så många vis. Min KOL har inte blivit bättre av sorgen, allt som sätter ner humöret gör att sjukdomen eskalerar. Som tur är så har jag haft väldigt mycket att stå i, inte haft så många lediga dagar. Det gör att man måste ta sig själv i kragen och spotta opp sig för att klara sina åtaganden. Jag är tacksam för att jag klarat av det trots allt. Men nu börjar det bli jobbigt. Kylan gör att man får besvär med andningen, i morse var det -17 och dimma som låg över trädtopparna. Den var isande kall. Snön som vi fått under november ligger som ett vitt täcke över hela nejden. Som tur är har det inte snöat på ett par dagar nu, så jag slipper tänka på att skotta. Klippte min hund i måndags, eller rättare sagt rakade henne. Hon har ingen päls kvar så det blir kallt även för henne. Tur för hon gör det hon skall fort då även hon vill in igen. Vi vill alltså helst vara inne och mysa båda två. Hade ett föredrag om KOL i dag på Högskolan det var en undersköterske utbildning där de ville se och höra hur patienten upplever sin situation. Tack vare att jag har bilen utanför dörren och kunde köra till skolans port klarade jag av det trots kylan. Det är intressant att höra vilka frågor de har om sjukdomen. De har ju läst om det, men inte sett och hört patienten förut. Hoppas att deras intresse består då de är färdiga för att arbeta ute i vårdapparaten. Känns bra att ha gjort ett försök att hjälpa de som drabbats så de får en bra vård.